Man fösöker att styra o ställa, försöker fixa tillbaka det där lilla man fått vara med om en gång i livet. Man vill inte bara att det ska bli ett minne, för man vill så gärna känna den där härliga känslan igen, dom där fjärilarna i magen, man vill känna myrorna i benen som man kände just då. Det minnet och den stunden kändes så bra, nästan som att springa barfota i en grön äng en tidig sommarkväll, som att bada naken en ljummen kväll i augusti, som att sitta på klipporna med den du älskar och se ut över solnedgången, som att skratta med din bästa vän tills ni båda bryter ut i tårar. Men så inser man att det är bara du som vill vara med om det där igen, alla andra har gått vidare. Så du kämpar med att förtränga, förska skapa nya minnen som ska vara bättre. Och tillslut när dom frågar dig hur du mår så måste du svara att du är över det hela, du mår bra. Men sanningen är den att du beställer alltid ett bord för två när du ska gå ut och äta, du packar alltid två saker av varje och du bäddar alltid upp och om sidan bredvid dig i sängen.