fathoes

Det finns saker som gör att man vill gråta. Man vet att man kan men man vågar inte erkänna det själv, trotts att lågan brunnit ut och kroppen är mör.
Man kan inte älska någon för att man inte vet hur man ska gå tillväga.
Det känns som att man når botten för att man är trött på att ständigt kolla bakom sin axel. Man är vaken hela natten i hopp om att möta ett ljus och att se kärleken komma fram ur ett skal av betong som inte riktigt går att öppna hur mycket man än försöker. Och man inser tillslut att den öppnar sig med tiden, om man har tillräckligt med tålamod.
Man vill uppnå sina drömmar, flytta till stockholm, bosätta sig i en ynklig liten etta och göra succé.
Man är trött på att vara fången i en stad där man inte kan nå sina mål och saker som håller än bunden från vad man igentligen vill åstadkomma och göra.
Men man blundar, trotts att man vet att man kan klara av det mesta bara man försöker.
Sen finns det andra saker, saker som kan göra att ens kudde blir blöt, saker som man alltid försöker fråga sig själv varför, varför man har gråtit sig till söms dom där nätterna. Men sånna nätter har vi alla. En eller flera.
Vissa kan man leva med, men hur vet man att dom står ut att leva med dig? Man är försvunnen tills man vaknar upp och inser att sånna tankar har vi nog alla någon gång.
Kram Johanna