Jag tänker alldeles för mycket, på allting, hela tiden. Det har jag alltid gjort, och det slutar alltid med att jag bryter ihop på något sätt. Jag är en sån som hela tiden vill fixa och ordna allting, jag vill att alla mina nära ska ha det bra, annars vill jag vara där och fixa allting till rätta. Och kan inte jag fixa problemet tänker jag ännu mer, varför? vad gör jag för fel? osv osv. Jag önska man kunde dela på sig själv, vara på flera ställen samtidigt, tex en del hos brorsan, en hos pappa, en hos mamma, en hos vännen osv. Så man hela tiden kunde se så att allting var okej, istället för att sitta hemma och oroa sig. "Tänk om han hinner försvinna innan jag fått träffa honom en sista gång, då fick han aldrig höra hur mycket jag älskar honom". Sånna sjuka tankar har jag, även fast jag är väldigt noga med att berätta för dom närmaste hur mycket jag uppskattar dom. Jag jobbar ständigt med att försöka sluta tänka så men det går inte. Jag är så otroligt känslig när det gäller mina närmaste, kan tex gråta om Alex blir tacklad på hockeyn för det gör så ont i mig att se det, och jag gråter alltid på julafton när alex och jag ska åka ifrån pappa för att fira med mamma för jag vet att han tycker det är skit jobbigt. Kan man påverkas av skilsmässa? jag var nämligen inte lika känslig innan mamma och pappa gick isär, men efter det gick det bara utför. Är jag konstig eller är det någon mer som tänker precis som jag gör? / holma

En bild på min vackra pappa.