"Jag vänder upp och ner och ut och in på mig själv. Bara för att kunna förstå, och för att försöka älska något så litet som minsta lilla. Jag klagar lite till, tjatar om kilon som egentligen inte spelar någon roll på min kropp För det har aldrig tidigare handlat om att sluta röra gaffeln och möta fingrar på tysta toaletter. Det bara blev så just nu.. Jag visste att jag inte skulle bli vacker när jag betedde mig på det viset, utan det var bara ännu ett försök att hantera ångesten jag kände. Ibland frågar jag mig själv, hur långt kan du igentligen gå? Ibland kan jag svara mig själv tillbaka och säga "jag kan gå hela vägen om det behövs". Jag ler lite då men det gör endå ont." Det var jag förut. Jag kan älska nu, även mig själv. Jag kan visserligen fortfarande klaga om några kilon hit och dit. Men jag tänker aldrig mer lägga huvudet mot det där kalla porslinet igen och trycka fingrarna i halsen.. Jag är starkare nu och har jag tur så kanske jag vågar nu, vågar hoppa, släppa rädslan helt och veckla ut vingarna. Jag kanske vågar öppna ögonen mer nu, fokusera framåt istället för att tänka bakåt Jag kanske vågar ta mig fram genom andra vägar nu. Jag kanske faller, det vet man aldrig. Men ett fall betyder ingenting, ett par skrapsår betyder ingenting. För när jag vet att jag försökt, när jag vet att jag vågade hoppa och ta nya steg och kliv fram i livet, då betyder ett snedsteg ingenting. Kram Jojjo